the ones we lost
Hej därute!
jag vet inte vart jag ska börja..
Ni vet känslan som uppstår när man förlorar någon som alltid funnits där. Den är så obeskrivlig och just i detta nu så kan jag inte bukta smärtan av saknad av en förlorad familjemedlem. Man förbereder sig aldrig nog mycket måste jag säga. Man taklar det inte på något sätt bättre om man förberett sig. Kan vi någonsin acceptera en sådan sak så att man blir helt fri ifrån bristande hjärta och smärta? Vad gör man för att komma till en punkt då man känner att man accepterar faktumet? För tillfället är jag någonstans emellan. Vi förlorade en gammal familjemedlem som levt ett långt och rikt liv. Han har sett både barn, barnbarn och barnbarns barn växa upp och bli vad dom är i dag. Han har kännt lycka och han har kännt smärta precis som jag gör just nu. Det kommer inte bli detsamma igen utan min gammelmorfar och det kommer ta ett tag innan smärtan tonar ut.
Till dess kommer smärtan vara en del av mitt minne
/S
